Ja visst det är väl lika bra att vara ärlig, ett av världens kanske roligaste yrken har tre eldprov… minst.
Det är ett gäng steg du måste göra för att kunna förvandlas från en vanlig människa med rätt kvalifikationer till tada…. Hudterapeuten! Jag snackar inte plugga in anatomi, massagegrepp eller dermatologi…. Nooop det skulle en apa klara av. Jag snackar om de tunga bitarna, att undvika fallgropar, sålla agnarna från vetet och att inse att ”the show must go on” Jag bjuder gladeligen på min resa!

Smäll 1: Att undvika fallgroparna
Steg ett är ju alla gånger utbildningen. Det är ju liksom grunden. Utan den kan man inte kalla sig hudterapeut…. Jovisst om man lider av mytomani är det så klart fullt möjligt, men för alla oss strävsamma och präktiga är det där det hela börjar. Det är lätt att låta sig luras, åh en skola där vi håller på att masseras, myser och målar naglar. BAhhh inget kan vara mer fel. För den utseendefixerade (jag) är det en prövning i klass med vilken kustjägarutbildning som helst. För lyssna noga!! DU BLIR INTE SNYGG UNDER HELA UTBILDNINGSTIDEN!! Oh no..

Att börja utbildningen till hudterapeut var lite av en chock för mig. Trots att jag kom från spabranschen, var det definitivt något som gick snett de första dagarna i skolan. 
Jag och säkert många fler gick upp i någon typ av falsett när vi försökte dräpa varandra med vilka märken som var bäst och vilka vi alltid hade. Allt kom ut ur munnen med en röst snarlik de flinka flickmössen i askungen. Min bimboröst fick dock ett abrupt slut när jag ringde min pojkvän som bryskt undrade

– Men ärligt, Hur fan pratar du?

När sedan våra vita pyjamasar (läs arbetskläder) kom var de svårt att upprätthålla samma bimboröst. Istället hasade vi runt i våra vita fotriktiga skor och löst sittande arbetskläder, skarpt färgade bryn, korta illröda naglar och med ständigt håriga ben för att ha något att öva på. The bimbo was gone. Nu var det platsförkläden, munskydd och plasthandskar som gällde för tänk om man råkade röra en……FOT!!?…. man kan dö…. Jo jag lovar!

Smäll 2: Att skilja agnarna från vetet


I början av sin karriär letar man sin identitet (läs märken) Vilka vill jag jobba med och så vidare. Detta leder så klart till att du springer på alla märkesinfo och kick off:er du bara hinner med. Chocken kommer sig av att det faktiskt finns en del där ute som inte kan eller inte ens säljer en bra produkt. Provet består av att hitta de som är bra och som du väljer att jobba med.



Jag är fröken ”vaffördå då” och jag glömmer aldrig en del märkesinfo jag varit på. Okej jag erkänner att jag varit en plåga för en del säljare. Jag är ledsen för det eller kanske inte. Okej jag är ledsen att vissa märken inte hade respekt nog att anställa kompetent personal.
Jag har förfärat tvingats lyssna på före detta dammsugareförsäljare som desperat skrikit:

– Men det står ju inre balans på burken, alltså ger den inre balans. 
( jippie ett mirakel! all världens elände och depressioner är nu lösta med denna kräm. Är det för mycket begärt med lite distans?)

– Men känns så skönt den ligger i handen?!
( Visst, visst det är ju kul om förpackningen är snygg, men hallåååå)

– Javisst det är laser i den här burken, det är det som gör den så bra?! 
( hmmm… är det bara jag som får Star Wars känsla och hör det swoshande ljudet av de där ljussvärden?)

Tack och lov hittade jag de som är seriösa, bemöter mig med respekt. Informerar om det jag vill veta och förstår sig på mig och mina kunder…Puh… de finns!

Smäll 3: The show must go on.


Ja, och så var det dags att ge sig ut i arbetslivet. Om du är av detta rätta hudterapeutvirket så besitter du en nästan hopplöst önskan om att vara till lags eller det som vi brukar beskriva som serviceminded. Vi hudterapeuter har oerhört svårt att hantera mänsklig besvikelse, så svårt att vi ibland har svårt att sätta perspektiv på vad vi verkligen gör. Jag har genomfört behandlingar med svåra magkramper där jag med jämna mellanrum tvingats ta tag i bänken för att inte säcka ihop, jag har fortsatt att prata helt normalt trots att jag sparkade i tån så att den bröts och jag har slutfört behandlingen med en hand efter att jag skurit upp den andra på en ampull. Normala människor kan inte förstå. Nej det är ingen som dör om jag tvingas bryta en behandling, nej det är värre än så…. någon kan ju bli……BESVIKEN..

Min vilja att vara till lags ledde mig mer än en gång ner i pinsamhetsträsket djupaste gegga. 
För åtminstone 10 år sedan jobbade jag på ett större spa anläggning och vi skulle ha de synskadades riksförbund på behandlingar. Inget konstigt med det, men av någon anledning tänker jag på hur jag inte ska uttrycka mig, vilket leder till fullständig kortslutning i hjärnan. Jag gör precis det jag inte ska göra.
Okej följande klumpigheter lyckas jag ösa ur mig under 50 minuters behandling.
– SE upp för kanten.
– Ska jag släcka, så det blir mörkt?
– Skönt då slipper ni SE den (vid rumsdebiteringen)
– Har ni SETT mårbacka?

Ja ni fattar, ju mer jag försökte desto värre blev det. Jag var en hudterapeutvariant av Papphammar…åhhh jag ville faktiskt bara försvinna ner i ett mörkt hål.

Om du har genomlevt de tre smällarna är det bara till att gratulera, är du sugen på att utbilda dig till hudterapeut är det bra att gå in i det med öppna ögon. Och du, kära kund, behandla oss med vördnad nu när du vet vilka prövningar en människa tvingas gå igenom för att bli hudterapeut.

Annonser