Visst är Ni med och hejar på oss?!

Det är söndag eftermiddag, jag sitter i flygtaxin mot Arlanda.
Känslorna i kroppen är så många att de tar ut varandra och jag istället nästan känns tom. Vi är fyra tjejer, och vi vet ju alla hur vi i det kvinnliga könet lätt går igång i kvitter och tjatter och utan tvivel kan mala på om än det ena än det andra….
Inte ett ord.
Resan tar nästan en timme och det är så tyst så man nästan hör hur tröttheten, utmattningen, oräkneliga tankar, reflektioner och samtidigt ett lustfyllt jävlar anamma fullkomligt ekar i denna ljudlöshet!

En av dessa tankar som mentalt nockar mig och samtidigt fyller mig med ännu mer förväntan och längtan är att detta, vi reser mot, Yrkes-VM är Världens 4:e Största Tävling, efter sommar OS, vinter OS och fotbolls VM!!!
Hur har jag kunnat missa detta hittills?
Hur har media kunnat missa detta?
Och hur hamnade jag här?
Troligen på bristande medieflöde på förstnämnda.
Ingen aning ärligt talat på frågan om media.
Vi får hoppas det är stort yrkeskunnande på sistnämnda.
Men inte bara det.

Jag har de här dagarna fått en så mycket större, tydligare och faktiskt ännu roligare bild av vad mitt uppdrag som expert och tränare innebär. Det handlar inte bara om kunskapen i mitt yrke, även om det är en viktig del, utan också att vara drivande för min tävlande, stöttepelare i med och motgång, bollplank, ledare, iakttagare, vän, ovän, batteriuppladdningsstation, ja, jag ska vara lite av en mångkonstnär kan man säga, och på ett väldigt roligt sätt.

Att vara mångkonstnär som hudterapeut är ju för den delen obligatorisk egenskap för att lyckas med våra kunder, så den biten är jag inte rädd för. Jag har dessa dagar fått insikt i hur så mycket annat som har stor betydelse för att lyckas i själva tävlandet. En medalj är inte bara kunnandet i sin uppgift. För att lyckas med att lösa dessa uppgifter och få de att leda till medalj krävs en kropp i fysisk toppform av träning och bra kost, mental styrka, tro på sig själv och mycket mycket mer.

Den mentala press och stress som infinner sig under tävlingsdagarna kräver detta för att orka, för att ha kraft till fokusering och 100 % närvaro i uppgiften och för att klara resa sig och komma tillbaka om det går mindre bra i ett moment.

Vi har fått lyssna på tidigare tävlande som lyckats och även de som det inte gått lika bra för. Väldigt nyttiga, intressanta och rörande berättelser. Ja, ett par tårar rann ner för mina kinder. Nu är jag förhållandevis lättrörd men de var väldigt bra på att förmedla känslorna de hade upplevt.

Lassi Karonen som tävlat OS i rodd berättade om sin minst sagt inspirerande resa. Han påtalade även hur viktigt det är förutom hälsa, kost och träning att den tävlande har stöd. Stöd från mig som tränare, men också från familj, vänner, kollegor och sponsorer.

Vi har också haft något kylig, men rolig teambuilding, varav framför allt en (den varma inomhus) var en intressant och viktig sådan där jag och min tävlande tillsammans med ett annat par tränare och tävlande påmindes om att hålla sig till sin plan. Även om grannarnas utförande ser mycket bättre ut så måste vi tro på vår. Det kan ju vara så att grannen gör fel.

Så fort vi inte var pekade på att vara på en viss plats utnyttjade jag som ny i denna miljö och i denna uppgift varje minut till utbyte av intressanta samtal med kollegorna. Jag ville ju veta ALLT. Gärna hur det kommer gå, vilken färg inredningen har, vilket väder vi får.
Nej, men vetgirig och nyfiken bubblades det med veteranerna som expert och tränare, deras upplevelser och erfarenheter. Även om vi har olika yrken att tävla i finns det hur mycket som helst som vi har gemensamt.

Att prata och dela tankar med de andra nya var lika givande. Att se att mina stora frågetecken delades med fler, det var inte bara jag som ibland känner mig vilsen på de internationella forumen som ska följas och engageras i.
Duktiga, pedagogiska och förstående lagledare suddade ut de där frågetecknen och gav mig ett större lugn i kombination med massa positiv energi och glöd.

Vi har alltså varit på första landslagsträffen inför VM i Leipzig, Tyskland 2013. Detta enorma evenemang som inte går att föreställa sig, men vetskapen om fjärde störst i världen ger en hint, har fått förvånansvärt lite uppmärksamhet i media, vilket nu World Skills Sweden, organisationen bakom, försöker ändra på.

Tidigare har jag inte velat skriva på sociala forum eller prata så mycket om detta då vi i Sverige är så uppfostrade med att inte nämna något som kan uppfattas som skryt. Men nu ska jag, och hoppas Ni vill hjälpa mig att sprida vissheten om denna så stora tävling och våra otroliga ungdomar med sina yrkeskvalifikationer som är vår framtid och därför utgör Sveriges VIKTIGASTE landslag!

Jag kommer hädanefter lyfta fram detta, för jag är väldigt stolt att få vara en del av det svenska landslaget och stolt att få träna fantastiska Lovisa Petri som ska representera Sverige i Beauty Therapy, så hjälp oss och heja med mig!

Intrycken, känslorna och tankarna från denna helg behöver sannerligen sorteras och dokumenteras nu för att sedan lägga upp vår träningsplan och utnyttja alla dessa råd vi fått för att nå framgång men också att passa på att njuta av denna resa.

För till skillnad från andra stora tävlingar har vi här en åldersgräns som begränsar. Man får inte vara äldre än 23 år för att tävla i VM, detta för att det just är en tävling som ska höja yrkeskunnandet hos de unga och detta i sin tur driva på våra utbildningar att hålla hög standard och kvalitet.  Denna åldersgräns gör då att som tävlande har man bara en chans. En enda chans att prestera till den så eftertraktade medaljen.

I denna taxi nu med en veteran i framsätet, Ulla-Britt Hedin tränare för Frisör, har jag på höger sida Lovisa Petri, min tävlande i Hudterapeutyrket, på vänster sida Sofie Lindgren tävlande i Måleri och när bildörrarna stängdes för att lämna konferenscentrat Lastberget, var det nog inte konstigt efter dessa dagar att det var som att någon tryckte på mute.

Mållös Henrietta Olesen Ericsson

SHR