You are currently browsing the tag archive for the ‘Lovisa Petri’ tag.

Lovisa och Henrietta

VM-Brons och bäst i Europa WorldSkills 2013

Text: Henrietta Olesen Ericsson

Många av er har redan sett denna fantastiska placering på de sociala medierna och visst är det imponerande?!!
Lovisas prestationer i Yrkes-VM är de bästa någonsin från Sverige med placering som tredje bäst i världen mot 21 tävlande länder!!!
Mina ord om tävlingen har ni fått ta del av i mångt och mycket så jag vill låta er få Lovisas berättelse, det är ju faktiskt hon som är stjärnan, det är hon som visat vad Sverige går för i hudterapeutyrket och det är hennes historia som är väl värd att ta del av!

Men jag vill först ge några sista ord från mig i samband med detta VM.
Jag berättade före tävlingen om hur stolt jag var över Lovisa och det hon skulle visa. Denna känsla förstärktes med kraft under tävlingsdagarna. Varje lunch och varje kväll berättade jag stolt för mina expertkollegor i Svenska teamet vilken stjärna det är jag har med mig. Även om jag inte såg henne så mycket under själva tävlandet så såg jag de andra eftersom jag var domare och i varje enskild behandling visste jag därmed att Lovisa var en av de bästa!
Det visade sig att hon med marginal blev bäst i Europa och tredje bäst i Världen. Endast Asien kunde slå henne! Att ha fyra poäng mer än fjärde platsen är otrolig marginal i de här sammanhangen där det oftast handlar om så små marginaler som halvpoäng.
Dessutom var hon en av de som fick högst poäng på de subjektiva bedömningarna vilket visar hur bra domarna faktiskt tyckte hon var! Asien vinner de flesta yrkena, nästan varje år. De tränar på heltid i flera år innan och är väldigt svåra att mäta sig med. Så för oss på SHR har Lovisa vunnit så mycket mer än en Bronsmedalj!

Hur har då träningen varit så här i efterhand och hur har min roll som tränare, expert och domare varit?
Tuff!
Stentuff!
Jag fick mycket förberedande ord av min företrädare Birgitta Thorsell när jag fick det här uppdraget, om hur mycket arbete det innebar och det är jag väldigt tacksam för.
Jag var förberedd och ändå var det mer än jag kunnat föreställa mig.
Men också fantastiskt roligt som Birgitta också utlovade.

Jag skrev efter första landslagsträffen om vad uppdraget som tränare skulle innebära med att vara mångsysslare. Jag skulle vara allt från coach, iakttagare, vän till ovän m.m. och visst har jag nog uppfyllt de flesta av rollerna. Ja, även att vara ovän. En, vad jag tror, viktig del i det här för att lyckas så bra som vi nu gjorde. Att komma på kant med varandra ger också en ärligare ventilation om hur man känner och hur man vill ha det. Viktig för Lovisas utveckling och förberedande inför tävlingen och lika viktig för mig för att leda träningen och kunna ge bästa förutsättningarna för just henne.
Jag har nog däremot inte varit en vän i större utsträckning. Men det har hon haft så mycket bättre i landslaget. Troligen de bästa vännerna som förstod henne mer än någon annan.

Att vara expert och domare under själva tävlingen innebar mycket jobb och lite sömn de två veckorna vi befann oss i Tyskland. Men det var roligt arbete och jag har fått vänner från alla världens hörn, och erfarenheter rikare jag inte skulle vilja vara utan.

Gissa nu hur stolt jag var när Lovisa fick kliva upp på pallen! Den så eftertraktade och svåruppnåeliga placeringen. Den som så få får uppleva.
När en hel sektion på läktaren av tillresta svenska supportrar i gulblå kläder och flaggor skriker Sverige Sverige Sverige.
För att inte tala om efteråt, på efterfesten när flera av de andra ländernas experter kom fram till mig och gratulerade och berömde oss och sade att de tyckte och trodde Lovisa skulle ta guldmedaljen.
Som Lovisa sade till mig direkt efter ”det spelar ingen roll vilken medalj som hänger runt halsen, jag fick kliva upp på pallen!”

Och ja, jag håller med och finner fortfarande inte riktigt ord för att beskriva känslan.
Det var magiskt.

Jag vill rikta några stora tack till alla som hjälpt till i träningen. Ett extra stort tack till personalen på Skin Concept, utan er hade vi inte tagit oss så här långt. Er hjälp i träningen med era produkter i Dermalogica var ovärderliga!
Tack till alla övriga sponsorer; Lilly Nails, Kraft Cosmetics, Makeup store, Work & Clothes, Dermarome, Kitty Oriantalisk massage, Gilda Skolan, Make up Store och Voya.
Naturligtvis tack till SHR som gör detta möjligt, att vi kan vara en del i WorldSkills Sweden!

Nu lämnar jag över ordet till Lovisa, vår vinnare!

Jag tog brons i yrkes VM

Man kan säga att jag praktiskt taget är uppvuxen inom den här branschen, med föräldrar som har drivit spa i över 13 år. Men mitt stora intresse uppkom först på gymnasiet då jag läste stylist på hantverksprogrammet. Efter att ha tagit studenten som diplomerad nagelterapeut och make-up artist visste jag att jag ville bredda min utbildning. Jag började då läsa till hudterapeut i augusti 2011 och jag älskade det. Jag tog min examen i slutet av augusti 2012 och en vecka senare ställde jag upp i SM och vann. Jag vann ett mycket större pris än att bara bli svensk mästare, även om det också är stort. Men det största priset jag vann, även om jag inte visste det då. Det var att få vara en del av det svenska Yrkeslandslaget och få representera Sverige som hudterapeut i Worldskills 2013. Såhär i efterhand kan man säga att jag vann högsta priset redan där, för vilken fantastisk upplevelse – en upplevelse jag nu ska försöka beskriva för er så gått det går.

Yrkeslandslaget

I november träffade jag mitt landslag för första gången, 24 andra ungdomar som alla var där för att de var bäst i just sitt yrke. Vissa yrken som man knappt ens visste fanns ännu mindre visste att man kunde tävla inom, men de tyckte såklart likadant om mitt yrke. För hur kan man tävla som hudterapeut? Ja det är inte samma sak som att jobba som det, de är en sak som är klart. Det är så mycket mer än att bara vara duktig, du ska vara otroligt noggrann, lugn och kunna prestera hundra procent hela tiden. En del av det hade jag nog i mig från början, men det ligger otroligt många timmars arbete bakom min medaljplats.
Efter första landslagsträffen så börjar man inse hur stort det här faktiskt är och jag som inte hade någon aning om att det här ens fanns. Worldskills är världens fjärde största tävling, räknat i publiksiffror. Efter första träffen började även all träning under coachning av min expert Henrietta Olesen Ericsson. Två landslagsträffar till och såklart timvis med träning. För att på ett ungefär förklara hur mycket tid jag lagt ner. Så kan jag säga att jag i stort sätt slutade jobba de sista månaderna och tränade runt 35 timmar i veckan. För jag ville göra det helhjärtat och satsa hundra procent, för du får bara ställa upp i Worldskills en gång, alltså får du bara ett försök på dig att prestera.

Fredagen den 28 juni var det äntligen dags att åka, då fanns det ingen återvändo och ingen mer tid till träning. Hela landslaget samlades på Arlanda den kvällen för att dagen efter tillsammans flyga till Berlin, där vi sedan tog buss vidare till Leipzig. Väl i Leipzig fick vi åka förbi mässområdet, ett mässområde på ungefär 100 000 m2 men vi fick inte gå in. Men vi i laget gick ändå ut och körde vår hejaramsa för första gången på plats. Vi fick sedan åka till hotellet och göra oss hemmastadda.
På söndagen var det dags för välkomstbrunch och vi fick för första gången träffa alla de andra lagen. Det tog inte lång tid innan man började leta efter de andra inom sitt yrke som man skulle tävla emot. För trots att det är en tävling så ville man träffa och lära känna de andra inom sitt yrke. Varje land har en egen pin och sedan byter man dessa med varandra. Vilket blev en sak som jag tror hjälper alla människorna från alla olika länder att knyta samman. Även om man inte alltid ens förstod varandras språk, så kunde man byta pins och ta foton med varandra.

De tävlande i Beauty Therapy
Efter detta blev det dags för sightseeing som sedan avslutades på ett nöjesfält som bara vi hade tillgång till.

De två följande dagarna var det fullspäckat schema. Vi fick tillgång till våra tävlingsområden och mässhallarna och vi åkte ut och hälsa på en tredjeklass utanför Leipzig som var med och hejade på det svenska laget.
På kvällen 2 juli var det dags för invigningsceremonin, vi hade sedan tidigare fått välja en låt som vi skulle gå in på scenen till alla i kostym och dräkt, utsmyckade med svenska flaggor. Vi var ett av de länder som var sist ut och vilken känsla att gå ut med sitt lag, ett lag som man vid den här laget kände väldigt väl. Vi fick gå ut på en scen inför en fullsatt arena och visa upp att det är vi som i år ska representera Sverige. Det var magiskt och en riktig adrenalinkick som gjorde en peppad och man kände att nu är man redo, nu är det äntligen dags. Efter ceremonin var avslutad kunde man känna spänningen i luften. För alla visste att imorgon var första tävlingsdagen, en dag som de flesta väntat på i flera månader, vissa i flera år.
Snabbare än man trott så var dagen äntligen här. Det var med spänning och en del nervositet man vaknade den morgonen den 3 juli och visste att det här var den första av fyra tävlingsdagar. Det var nu det gällde och du har bara ett försök på dig och jag visste att jag måste prestera på en otroligt hög nivå för att ens ha en chans på pallplats.
När de blåste i visselpipan och jag såg att klockan på väggen började räkna ner av tiden som var kvar, då visste man, nu har det börjat på riktigt. Men jag var så otroligt fokuserad i allt jag gjorde trots att det hela tiden är en kamp mot klockan, men timmarna bara flög förbi. Till sist ser jag bara minuterna som är kvar och så hör jag åter visselpipan blåsa. Jag hann inte klart i tid med mina behandlingar första dagen, men jag var ändå nöjd och lättad och så otroligt glad. Första dagen var avklarad utan att egentligen ha en aning hur det hade gått. För du står där inför 200 000 besökare med fullt fokus på just det moment du gör i stunden och sedan utan att veta hur det gått måste släppa det och gå vidare till nästa.

Lovisa in action

De tre kommande dagarna flöt på, det är så otroligt intensiva dagar och det enda som fanns i ens tankar var tävlingen. Man får inte veta hur man ligger till förrän på själva prisutdelningen. Jag visste hur jag själv hade presterat men jag hade ingen som helst aning om hur de hade gått för de andra. Det gick inte alltid som jag tänkt mig och ibland gick det bättre och ibland sämre, men jag håll modet uppe och bröt inte ihop en enda dag. För det var så fantastiskt roligt och man visste att när man kom hem i slutet av dagen så fanns laget där och stöttade en, hur det än hade gått. För även om de inte tävlar i mitt yrke, tävlar de i samma tävling och de går igenom vad jag gör och känner det jag gör och det var en trygghet att veta att de fanns alltid där för en. Att få uppleva den lagkänslan och tilliten till varandra det är något unikt.

Lördagen den 6 juli gjorde jag mitt sista tävlingsmoment, vi var klara vid tretiden. Jag var lättad att det var över för att det hade varit ett par dagar som fyllda med så mycket olika känslor att man var ganska utmattad. Men det var även ledsamt att det var över, för det var så kul! Jag gjorde verkligen allt med glädje, jag älskar mitt yrke och att få visa hela världen hur grym man faktiskt är på det man gör, det är mäktigt, svårt att ta in både där och även nu efterhand. Att sedan veta att man nu skulle få vänta en och en halv dag innan jag skulle få veta min placering var lite jobbigt. Överlag var jag otroligt nöjd och lättad för jag visste att jag inte hade kunnat göra det bättre under de förutsättningar jag hade.
Äntligen blir det söndag kväll och alla är otroligt nervösa över att äntligen få veta sin placering, vissa är mer nedstämda eftersom de insett att de kommer nog inte hamna på den plats de räknat med. Jag själv kan knappt tänka på det. För det här är något som vi alla hade haft i våra tankar under en lång tid och som vi lagt ner otroligt mycket tid på och målet man hela tiden haft är – guld. Jag visste att jag är nöjd, jag presterade inte felfritt men riktigt bra. Men jag vågade aldrig hoppas på att stå där på prispallen för jag ville inte bli besviken om det inte skulle bli så.
När vi väl sitter där på plats i arenan så vet vi inte i vilken ordning de ska ropa upp de olika yrkena. De delar upp alla yrken i olika grupper och ropar sedan upp alla som tagit medaljplats i vardera yrke i den gruppen. Man får sedan gå upp mot scenen för att få reda på vilken placering du fått. När de ropar upp två svenskar i de första yrkena kände man sig så stolt över dem. Det var en sann glädje att få se ens lagmedlemmar gå upp få ställa sig på prispallen. Det blev en lång väntan för mig, nästan två och en halv timme eftersom mitt yrke var ett av de som var sist ut och jag var så nervös, jag ville bara veta nu.

Lovisa och Henrietta

Till sist kommer de till mitt yrke; Beauty Therapy så hör jag att de ropar upp mitt namn, då kan jag inte tro att det är sant. Det tar några sekunder för mig att förstå att jag faktiskt har vunnit medalj och när det sjunker in börjar tårarna rinna, av lycka och att allt bara släpper. Insvept i flaggan går jag upp mot scenen. Framme blir det en hel del kramar från de andra två i mitt yrke, det går inte att sätta ord på glädjen vi kände. Vi får sedan gå upp på scenen och de ropar upp mitt namn först, jag Lovisa Petri har tagit brons i Worldskills och jag får gå upp på prispallen inför 10 000 åskådare och få min bronsmedalj till jublet ifrån den svenska hejarklacken och alla åskådare. Den känslan jag kände är svår att beskriva, det är något speciellt och utan tvekan det bästa jag varit med om. Sverige tog totalt fem medaljer, ett guld, två silver, två brons och 14 hedersmedaljer. Vi är även det yrkeslandslag som presterat bäst totalt under alla år, vilket gör en otroligt stolt över sitt lag.
Det är klart att jag hade siktat på guld men jag är precis lika glad ändå. För jag hamnade på prispallen, jag kan titulera mig som trea i världen och bäst i Europa. Och vann guldet bara att få vara med om den här upplevelsen och att få träffa alla dessa fantastiska människor. Vissa av dessa är jag övertygade om att de kommer vara en del av mitt liv för en lång tid framöver. Det kanske inte är en guldmedalj jag kan visa upp men det är en känsla som jag kommer bära med mig resten av mitt liv.

Jag önskar att alla skulle få uppleva den här upplevelsen och de här känslorna. Men jag tycker framför allt att de som kan tävla, ska göra ett försök. Jag kan lova dig att du aldrig kommer att ångra dig. Det är det bästa jag gjort i mitt liv och det kommer på många sätt vara en del av mig i resten av mitt liv. Jag hoppas med tiden att jag på något sätt kommer att få vara en del av den här upplevelsen igen.
Såhär i efterhand kan man inte riktigt ännu förstå det trots alla intervjuer och att jag faktiskt har en bronsmedalj att visa upp. Men jag vill ge ett stort tack till alla mina fantastiska sponsorer som gjort detta möjligt. Ett till tack till min expert Henrietta som varit en otroligt stor del av detta och som har följt mig och varit där ifrån början till slut och fått se min fantastiska utveckling. Ett stort tack till min familj och vänner som stöttat mig både innan och under. Och sist det största tacket vill jag ge till mitt fantastiska landslag och våra lagledare som funnits där i vått och torrt.

Lovisa Petri

Lovisa Petri

SHR – den självklara branschorganisationen för alla hudterapeuter.
Vi står för lärande, kvalitet och status.

Visst är Ni med och hejar på oss?!

Det är söndag eftermiddag, jag sitter i flygtaxin mot Arlanda.
Känslorna i kroppen är så många att de tar ut varandra och jag istället nästan känns tom. Vi är fyra tjejer, och vi vet ju alla hur vi i det kvinnliga könet lätt går igång i kvitter och tjatter och utan tvivel kan mala på om än det ena än det andra….
Inte ett ord.
Resan tar nästan en timme och det är så tyst så man nästan hör hur tröttheten, utmattningen, oräkneliga tankar, reflektioner och samtidigt ett lustfyllt jävlar anamma fullkomligt ekar i denna ljudlöshet!

En av dessa tankar som mentalt nockar mig och samtidigt fyller mig med ännu mer förväntan och längtan är att detta, vi reser mot, Yrkes-VM är Världens 4:e Största Tävling, efter sommar OS, vinter OS och fotbolls VM!!!
Hur har jag kunnat missa detta hittills?
Hur har media kunnat missa detta?
Och hur hamnade jag här?
Troligen på bristande medieflöde på förstnämnda.
Ingen aning ärligt talat på frågan om media.
Vi får hoppas det är stort yrkeskunnande på sistnämnda.
Men inte bara det.

Jag har de här dagarna fått en så mycket större, tydligare och faktiskt ännu roligare bild av vad mitt uppdrag som expert och tränare innebär. Det handlar inte bara om kunskapen i mitt yrke, även om det är en viktig del, utan också att vara drivande för min tävlande, stöttepelare i med och motgång, bollplank, ledare, iakttagare, vän, ovän, batteriuppladdningsstation, ja, jag ska vara lite av en mångkonstnär kan man säga, och på ett väldigt roligt sätt.

Att vara mångkonstnär som hudterapeut är ju för den delen obligatorisk egenskap för att lyckas med våra kunder, så den biten är jag inte rädd för. Jag har dessa dagar fått insikt i hur så mycket annat som har stor betydelse för att lyckas i själva tävlandet. En medalj är inte bara kunnandet i sin uppgift. För att lyckas med att lösa dessa uppgifter och få de att leda till medalj krävs en kropp i fysisk toppform av träning och bra kost, mental styrka, tro på sig själv och mycket mycket mer.

Den mentala press och stress som infinner sig under tävlingsdagarna kräver detta för att orka, för att ha kraft till fokusering och 100 % närvaro i uppgiften och för att klara resa sig och komma tillbaka om det går mindre bra i ett moment.

Vi har fått lyssna på tidigare tävlande som lyckats och även de som det inte gått lika bra för. Väldigt nyttiga, intressanta och rörande berättelser. Ja, ett par tårar rann ner för mina kinder. Nu är jag förhållandevis lättrörd men de var väldigt bra på att förmedla känslorna de hade upplevt.

Lassi Karonen som tävlat OS i rodd berättade om sin minst sagt inspirerande resa. Han påtalade även hur viktigt det är förutom hälsa, kost och träning att den tävlande har stöd. Stöd från mig som tränare, men också från familj, vänner, kollegor och sponsorer.

Vi har också haft något kylig, men rolig teambuilding, varav framför allt en (den varma inomhus) var en intressant och viktig sådan där jag och min tävlande tillsammans med ett annat par tränare och tävlande påmindes om att hålla sig till sin plan. Även om grannarnas utförande ser mycket bättre ut så måste vi tro på vår. Det kan ju vara så att grannen gör fel.

Så fort vi inte var pekade på att vara på en viss plats utnyttjade jag som ny i denna miljö och i denna uppgift varje minut till utbyte av intressanta samtal med kollegorna. Jag ville ju veta ALLT. Gärna hur det kommer gå, vilken färg inredningen har, vilket väder vi får.
Nej, men vetgirig och nyfiken bubblades det med veteranerna som expert och tränare, deras upplevelser och erfarenheter. Även om vi har olika yrken att tävla i finns det hur mycket som helst som vi har gemensamt.

Att prata och dela tankar med de andra nya var lika givande. Att se att mina stora frågetecken delades med fler, det var inte bara jag som ibland känner mig vilsen på de internationella forumen som ska följas och engageras i.
Duktiga, pedagogiska och förstående lagledare suddade ut de där frågetecknen och gav mig ett större lugn i kombination med massa positiv energi och glöd.

Vi har alltså varit på första landslagsträffen inför VM i Leipzig, Tyskland 2013. Detta enorma evenemang som inte går att föreställa sig, men vetskapen om fjärde störst i världen ger en hint, har fått förvånansvärt lite uppmärksamhet i media, vilket nu World Skills Sweden, organisationen bakom, försöker ändra på.

Tidigare har jag inte velat skriva på sociala forum eller prata så mycket om detta då vi i Sverige är så uppfostrade med att inte nämna något som kan uppfattas som skryt. Men nu ska jag, och hoppas Ni vill hjälpa mig att sprida vissheten om denna så stora tävling och våra otroliga ungdomar med sina yrkeskvalifikationer som är vår framtid och därför utgör Sveriges VIKTIGASTE landslag!

Jag kommer hädanefter lyfta fram detta, för jag är väldigt stolt att få vara en del av det svenska landslaget och stolt att få träna fantastiska Lovisa Petri som ska representera Sverige i Beauty Therapy, så hjälp oss och heja med mig!

Intrycken, känslorna och tankarna från denna helg behöver sannerligen sorteras och dokumenteras nu för att sedan lägga upp vår träningsplan och utnyttja alla dessa råd vi fått för att nå framgång men också att passa på att njuta av denna resa.

För till skillnad från andra stora tävlingar har vi här en åldersgräns som begränsar. Man får inte vara äldre än 23 år för att tävla i VM, detta för att det just är en tävling som ska höja yrkeskunnandet hos de unga och detta i sin tur driva på våra utbildningar att hålla hög standard och kvalitet.  Denna åldersgräns gör då att som tävlande har man bara en chans. En enda chans att prestera till den så eftertraktade medaljen.

I denna taxi nu med en veteran i framsätet, Ulla-Britt Hedin tränare för Frisör, har jag på höger sida Lovisa Petri, min tävlande i Hudterapeutyrket, på vänster sida Sofie Lindgren tävlande i Måleri och när bildörrarna stängdes för att lämna konferenscentrat Lastberget, var det nog inte konstigt efter dessa dagar att det var som att någon tryckte på mute.

Mållös Henrietta Olesen Ericsson

SHR

Varför vara medlem i SHR? Klicka på bilden nedan!

Varför välja en av SHR auktoriserad hudterapeut? Klicka på bilden nedan!

Copyright

SHR äger om inget annat anges rättighterna till text och bild på denna blogg.

Skriv in din e-post för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

Kategorier